Rolf-Göran Bengtssons seger i Jerringpriset visar hur skrämmande människor är!

Igår vann ryttaren Rolf-Göran Bengtsson den kanske allra finaste utmärkelsen vi har i Sverige: Radiosportens Jerringpris. Med hela 214 333 röster från svenska folket vann den 49-årige gentlemannen med överlägsen marginal ner till tvåan Markus Hellner (138 662 röster).

Det här inlägget kommer inte fokusera på varken storheten i Rolf-Göran Bengtsson, hans helt makalösa väg till där han är idag eller hans seger i Jerringpriset. Däremot kommer det sistnämnda att statuera exempel i något som skrämmer mig allt mer: Att människor inte respekterar varandras åsikter.

Men först ett par klargöranden
Till att börja med vill jag nämna två saker: För det första så har jag haft lite svårt att sova sen efter prisutdelningen. Flödet på Facebook och Twitter blev lite för mycket för vad mitt tålamod klarade av och jag har ägnat större delen av dagen till att bita mig i tungan. Man kan säga att jag hållt i mig själv till att få skriva det här inlägget.

För det andra så vill jag klargöra en sak. Jag skriver det som så många andra också säger, och jag gör det för att vara tydlig: Jag är inte Sverigedemokrat. Ha den meningen i bakhuvudet när ni läser resten av texten.

Lite älska – och mycket hata
Det som hände igår, i samma stund som Rolf-Göran Bengtsson kallades upp på scenen i Globen, var att sociala medier exploderade. Lite älska – och mycket hata. Egentligen är det inget unikt för Radiosportens Jerringpris, allt som engagerar människor rör förstås upp känslor som gör att vi inte tänker lika klart som vi människor egentligen är kapabla till. Hur som helst så var stormen på nätet helt fantastisk att följa och man behövde inte anstränga sig speciellt mycket för att hitta någon som var argare än någon annan. Människor, och jag väljer att kalla dem precis så, var missnöjda med hur en ryttare kunde röstas fram som vinnare av Radiosportens Jerringpris.

Borde vara allmänbildning
Hästsporten är en av våra största folkrörelser och är man uppvuxen på en gård med ett par-tre kusar i stallet vet man vilket enormt arbete det är att ha idrotten som intresse. Det är inte ett intresse – det är en livsstil. Hur som helst, att många rider eller är intresserade av hästar ser jag som något en mycket stor del av svenska folket vet, eller åtminstone kan tänka sig. Alla vet inte att ridsporten har över 1 000 föreningar, 350 000 tävlingsstarter per år, att det finns omkring 280 000 hästar i Sverige eller att hästsporten varje år omsätter i runda slängar 11 miljarder kronor. Det kan ingen begära att människor ska veta och det är i det stora hela ganska ointressant för de flesta av oss att känna till siffrorna.

Det viktiga är att en mycket stor del av svenska folket kan tänka sig att det finns väldigt många som är hästintresserade. När man då, upprepade gånger och med allt större övertygelse (läs: desperation), försöker övertyga andra om att de har fel (som röstat på Rolf-Göran) ska man förstås lyssna. Man ska lyssna tills argumenten tar slut.

Igår tog de på många håll slut väldigt snabbt och personligen kan jag då tycka att människor som uppenbarligen inte tycker att Rolf-Göran Bengtsson förtjänar att vinna skulle stanna upp, andas och tänka:

”Tänk om det är jag som har fel?”

Fast ”fel” är inte rätt ord. Jag är snarare ute efter något i stil med: Hur kommer det sig att den här stora massan människor inte tycker likadant som mig? Som ni förstår behöver det inte vara en stor massa, den här gången var det så men det kan lika gärna vara en enskild individ.

Självklart får man vara arg, sur, ledsen och visa att man är upprörd över att ens egen kandidat inte vann. Det jag menar är att man inte ska kasta skit på alla de som också hade en åsikt och som gjorde sina röster hörda.

Tänk också på att de 500 000 i landet som rider regelbundet varje vecka är vana vid att kasta skit – bokstavligt talat.

Jag personligen tycker och tänker ofta i media, både i skrift och på andra sätt. Min utgångspunkt är att ha belägg nog till att vinna en eventuell argumentation och dessutom ska den (utgångspunkten) alltid vara grundad i vad som enligt mig är sunt förnuft. Ett konkret knep är att vända på steken och testa att argumentera mot sig själv och sina egna argument – ”tänk om det är jag som har fel?” som ni kanske minns.

Som när Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen
Ni kommer också ihåg att jag nämnde Sverigedemokraterna tidigare i texten. Vad som hände igår, och fortfarande händer, tycker jag på väldigt många punkter stämmer överens med efterspelet vid Riksdagsvalet 2010. Sverige fick ytterligare ett parti som kom över 4%-spärren och det var Sverigedemokraterna. Väldigt många människor reagerade på liknande sätt som igår och spydde galla över allt och alla, idiotförklarade 339 610 personer (det var så många röster som Sverigedemokraterna fick) och jag minns inte vad. Jag blev irriterad och förbannad då också för att människor inte respekterar varandras åsikter.

Och ännu en gång poängterar jag att man inte behöver hålla med andras åsikter; man behöver inte tycka likadant men man ska behandla dem med respekt. Vill 339 610 personer att Sverigedemokraterna ska sitta i Riksdagen och få bestämma i Sverige, då ska de få göra det. Sen kan man tycka att det är skrämmande och det skriver jag under på, men jag respekterar fortfarande att vi har ett röstningssystem i vårt demokratiska samhälle där varje röst räknas och att en stor massa människor uppenbarligen inte tycker och tänker som mig.

För mig är det självklart att respektera att vi människor tycker och tänker olika. Vi ”gillar olika” helt enkelt.

Avreagera dig kort, ignorera och förändra
Nu skiljer sig självklart omröstningen till Riksdagen sig väldigt mycket från Radiosportens Jerringpris men jag är tämligen övertygad om att ni förstår min poäng. Principen är nämligen densamma, och inte bara i de här två fallen utan hela tiden: Acceptera att andra människor inte tycker som du gör. Om det känns helt åt helvete – avreagera dig kort, ignorera deras segertecken och försök istället förändra någonting till nästa gång så du inte stöter på samma patrull. Och i fallet med Rolf-Göran Bengtsson kan förändringen vara att stanna upp en sekund och påminna sig om att hästsport är stort i Sverige.

Sedin kunde ha vunnit
Jag personligen kan förstå att en ryttare som Rolf-Göran vinner Radiosportens Jerringpris. Han skulle till och med kunnat få en röst av mig, men jag hade nästan lika gärna sett Daniel Sedin ta hem priset. Oavsett vem som hade vunnit så hade jag dock kunnat stanna upp, tänka till en sekund och komma till insikten att: Ja, det är många som är intresserade av ishockey, fotboll, längdskidor, tennis, golf eller vad det nu hade varit. Har många människor röstat och gjort sina val så är det så de tycker – jag behöver inte hålla med dem, men jag kan acceptera deras åsikter. Tyvärr verkar inte alla kunna göra det och DET är precis vad som skrämmer mig.

Idrottsgalan igår och efterspelet är enligt mig ett av många exempel på just det.

Till sist vill jag bara säga att den som vill göra sig lite lustig kanske tycker att alla inte riktigt hade alla hästarna i stallet. Och det är i så fall en åsikt vi får respektera.

One response to “Rolf-Göran Bengtssons seger i Jerringpriset visar hur skrämmande människor är!

  1. Pingback: Pinsamt! | Team Fors

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>